Vidriga gubbe
Igår när jag satt på bussen till jobbet, kom en man och satte sig bredvid mig. 40-ish, fin rock, en stor ring och en guldklocka. Jag lyssnade på musik, men efter ett tag knackade han mig på axeln och pekade på en stor byggnad vi åkte förbi. "Vet du vad det ska bli där?" frågade han mig. "Näe, ingen aning". "Men gissa!" "Näe men jag vet verkligen inte". Han tittade på byggnaden och sa "800 ska det in där..." "800 vadå?" Frågade jag. "Flyktingar." "Jaha" svarade jag, "ja men så bra då". Han höll inte med. Han sa att det skulle bli bråk, problem, kaos. "Det kan du ju inte veta" svarade jag. Han vägrade lyssna och fortsatte mala på om hur rädda alla i området var. Ja, han var ju inte rasist eller nåt sånt, absolut inte, men man vet ju hur det blir! Och de är så rädda för att det ska komma folk från IS med i flyktingströmmen. Jag försökte förklara för honom att det inte stämmer och att de som kommer flyr från just detta och på inte något sätt sympatiserar med IS. Vi fortsatte diskutera en stund och inget jag sa kunde få honom att ändra sig. Efter en stund när han märkte att jag inte höll med honom så bytte han ämne och började prata om Sverige, hur fantastiskt det är och hur han och hans fru brukade åka dit på semester. Jag hade väldigt svårt att hålla en god min.
Människor flyr från krig, terror och tortyr, kommer till ett land där de inte kan språket eller har några vänner och inte vet nånting om hur deras framtid ser ut... och så sitter han där och gnäller för att HAN känner sig rädd? Näe vet du vad, våga inte göra det här till DITT problem! Jag ville bara säga åt honom dra åt helvete. Men det hade ju inte lett någonvart det heller.
När jag gick av var jag så upprörd, och på nåt sätt kände jag mig också påhoppad. Och jag hade inte ens fått några anklagelser mot mig! Så jag mår bara ännu sämre när jag tänker på alla de stackars människor som blir konfronterade av idioter som anklagar dem för att vara terrorister och säger åt dem att dra härifrån. Det måste vara fruktansvärt. Where is the love?
Människor flyr från krig, terror och tortyr, kommer till ett land där de inte kan språket eller har några vänner och inte vet nånting om hur deras framtid ser ut... och så sitter han där och gnäller för att HAN känner sig rädd? Näe vet du vad, våga inte göra det här till DITT problem! Jag ville bara säga åt honom dra åt helvete. Men det hade ju inte lett någonvart det heller.
När jag gick av var jag så upprörd, och på nåt sätt kände jag mig också påhoppad. Och jag hade inte ens fått några anklagelser mot mig! Så jag mår bara ännu sämre när jag tänker på alla de stackars människor som blir konfronterade av idioter som anklagar dem för att vara terrorister och säger åt dem att dra härifrån. Det måste vara fruktansvärt. Where is the love?
Kommentarer
Trackback
