mitt liv som kurtfrid

Idag är jag så himla trött. Det har varit en stressig dag på jobbet och jag känner i kroppen att jag börjar bli sjuk. När vi kom hem till Robin idag så sa han att jag kunde lägga mig och sova lite medan han fixar maten. När jag låg där i sängen och vilade så började jag tänka på det här med vänner och gemenskap.

Jag har bott i Norge lite till och från i 4 år nu. När jag allra först flyttade hit var det med Jacob och Agnes. Jag har haft många olika ”vänkretsar” genom åren, några norska men allra flest andra svenskar som flyttat hit. Vi har kommit från olika delar av Sverige, allt från Norrland till Skåne, men någonting har vi alla haft gemensamt och det är att vi flyttat från familj, släkt och barndomsvänner hemma i Sverige. Okej, det är ingen megalång flytt men det är ju ändå en bit bort. Vissa har stannat bara några månader, andra har blivit längre. Det är lätt att bli ”fast” här i fina Bergen och många som bara tänkt stanna en sommar blir här ett år. Oavsett hur länge man är här, så bildar man ett speciellt band till varandra, en djupare vänskap än vad jag upplevt förr (no offense, Sverigekompisar!) Man blir helt enkelt en stor, fin familj.

Jag har haft mina ups and downs under min tid här i Bergen, och jag vet inte om det beror på Norgeluften eller något annat men damn vad ofta jag har varit sjuk! Aldrig har jag känt mig ensam eller övergiven. Det spelar ingen roll om du är sjuk, skitledsen eller bara lite trött. Det finns alltid någon där med några tröstande ord, en kram, en flaska vin eller en påse nyponsoppa. Jag tycker det är så himla fint.

Jag vill bara säga tack, puss och kram på alla mina fina vänner jag träffat under mina år här. Ni är helt fantastiska!