mitt liv som kurtfrid

En av mina vanligaste samtalsinledningar lyder: ALLTSÅ JAG BLIR SÅ ARG! Vad tragiskt. Men jag blir arg ibland. Såhär va, jag tycker själv att jag är en väldigt snäll, omtänksam och trevlig människa som ställer upp för andra. What goes around comes around. MEN! När det inte comes around blir jag arg. När man är snäll mot människor som inte bryr sig tillbaka. Då blir Elin upprörd, för det är inte så det funkar. Så nu har jag tröttnat på att ställa upp. Det är inte kul längre. Självklart finns det de som förtjänar att behandlas bra och de tänker jag fortsätta ställa upp för. Resten kan gå och, ursäkta, ta sig nånstans. Nu är det slut på det goda.

Har suttit och chillaxat lite i solen nu på eftermiddagen, sen följde Tina med mig hem. Vi drack te och pratade snygga killar och dumma killar. Mycket om dumma killar. Det finns många såna att prata om.

Nu har min hosta pågått i över en vecka. Synd att man inte kan va hemma från jobbet. Hade varit snällt av folk om man fick det. Tyvärr har folk viktigare saker för sig än att ställa upp för sjuka medmänniskor, så de sjuka medmänniskorna får fortsätta gå och hosta sina kunder i ansiktet medan de friska månniskorna har planer. Tack.

Tina skickade en dikt till mig. Såhär fin:

Dude, what doesn't kill you makes you stronger.

Tack Tina, fin!