mitt liv som kurtfrid

Trafiken är det värsta jag varit med om och du riskerar verkligen livet varenda gång du går över gatan. Det finns inga trafikljus för gångare någonstans, så du får långsamt sick-sacka dig fram bland bilar och MILJONER mopeder. När du äntligen kommit över på andra sidan tror du att du kan andas ut, men blir det stopp i trafiken (vilket det blir typ jämt) så tar mopedisterna genvägen på trottoaren.

Vi satte oss på ett litet ställe och åt, sen promenerade vi till en marknad. Jag är helt slut, jag gillar inte alls storstäder och den här är väldigt intensiv. Alla fordon, människor, lukter, ljud och ljus, folk som drar i dig för att du ska köpa nåt, äta på deras restaurang eller skänka pengar, det blir kaos och jag drömmer mig bort. Bort, till högaberget en tidig vårmorgon när solen fortfarande står lågt, dimman kryper längs marken och det enda du hör är fåglarna och dina egna andetag när du går där på stigen alldeles ensam. Underbart.

Imorn blir det en liten tour i staden, vi ska gå till ett känt museum om Vietnamkriget och Independence Palace, och sen lite annat trevligt som vi kanske stöter på. Hoppas jag får ett bättre intryck av stället imorgon, för just nu tycker jag inte om det nånstans. Jag toppar det hela med en urinvägsinfektion såhär lagom nu när lössen äntligen försvunnit. Varför kan jag inte få normala sjukdomar som förkylning här borta? Facebook funkar inte heller. Alltså, jag kommer dööööö. Nu ska jag kollapsa i sängen. Den hårda sängen. Ren är den i alla fall.