mitt liv som kurtfrid

Vi har nu sett Ho Chi Minhs döda kropp. Efter en lång promenad längs Hanois livsfarliga vägar kom vi fram till mausoleumet (kan man säga så?) och en sjukt lång kö in. Plötsligt fylldes våra öron med ett öronbedövade ljud : hundratals vietnamesiska dagisbarn stod i kön och ropade förstjust "HELLOOOOO, HELLOOOO!" när de fick syn på oss. Det är ju så otroligt intressant med vita människor här. Vi ställde oss bland alla människor, självklart hamnade vi bland barnen som var väldigt facinerade av oss. Med min piercing, mina blå ögon och mitt blonda hår var jag särskilt utsatt, drog huvan över huvudet och försökte smälta in, utan framgång. Kan ju inte påstå att jag kände mig jättebekväm där bland de små monstren. Tillslut rullade kön på bra och vi kom in. Vi fick gå i ett led på en matta, vakterna sa till Maria två gånger, först för att hon hade händerna i fickorna och sen för att hon pratade. Matten ledde in i ett rum där han låg, likt en vaxdocka. Såg inte alls ut som en människa så det var lite svårt att förstå att det var han. Ja, det var det, inte mer spännande än så.