Felvägar blir ofta senvägar...
Oj, oj, oj. Vad allt blev fel idag. Jag kan ha haft den värsta dagen någonsin idag. Den började bra, eller nej just det, den började inte så bra, den började med att jag var så trött så jag var helt röd och svullen i ansiktet. Tillslut hade ändå klockan blivit gå-till-bussen. Jag gick. Jag kom fram 10 minuter innan bussen skulle komma. Jag satte mig i busskuren och läste på hygien-testet som jag skulle ha på jobbet. Tittar fram lite då och då för att se om bussen kom. Några andra bussar kommer. Plötsligt hör jag en buss svischa förbi. Jag tittar upp. CRAP! Det var ju MIN buss! Åh nej, åh nej, panik. Jag har missat bussen. Jag kommer bli sen. Vad göra? Jag skickade iväg ett sms till chefen där jag bad så hemskt mycket om ursäkt och sa att jag skulle bli några minuter sen. Nästa buss skulle gå en halvtimme senare, alltså en kvart innan jag börjar. Var jättestressad, och tänkte att tänk om det är massa folk på bussen, då kanske jag bli så mycket som 10-15 minuter sen, pinsamt pinsamt. Efter en låååångt halvtimme kom buss nr. 17, mitt nummer, och jag hoppade på. Den var proppfull med jobbiga människor som skulle av på alla möjliga tänkbara hållplatser, och jag satt och fnös för mig själv åt alla dessa lata människor som inte orkar gå 50 m extra så att bussen inte behöver stanna precis överallt. Efter ett tag började jag titta på hur det såg ut utanför fönstret. Ehm... Är det mina nervös-nerver som sätter i, eller är jag påväg nån helt annanstans än vad jag tror att jag är? Panik. Jag har hoppat på fel buss. Här är det nämligen inte sådär logiskt att nummer 17 går till Loddefjord terminal, utan nummer 17 går lite vart den själv behagar, och detta ska man klara av att hålla reda på med hjälp av små bokstäver som betyder olika saker, som ploppar upp lite varstans i tidtabellen.
Panik, panik. Det här händer inte. Vart tusan hade jag hamnat? Jag gick fram och sa till chaffisen att jag inte var påväg åt samma håll som han var, och undrade hur jag skulle göra. Vi hade hamnat i Nipedalen, jag har ingen aning om vart det ligger, och jag ville bara dö. Chaffisen släppte av mig på en öde vändplats och sa att härifrån går det bussar hela tiden, och att jag bara skulle ta nästa buss in till stan. Nästa buss in till stan gick efter 30 minuter. Jobbet hade ringt och frågat vart jag var, chefens telefon var tydligen avstängd upptäckte jag när jag försökte ringa, så jag förklarade mitt problem för skiftledaren och hon höll på att skratta ihjäl sig. Det var väl bättre än en utskällning antar jag.
Kom på en buss in mot stan, och var tillslut tillbaka på samma plats där jag börjat denna ödesdigra morgon. Jag hoppade av bussen, småsprang till rätt hållplats och såg att nästa buss skulle gå om en halvtimme. Great. Gick och bet på naglarna lite (vilket jag aldrig annars gör, fatta stressen) och tittade lite förstrött på tidtabellen. Då får jag syn på den lilla bokstavskombinationen "di" som tydligen betyder att bussen inte kör dit jag ska. Ny panikattack. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, och övervägde att gå hem och gömma mig tills de på jobbet skulle anta att jag flytt landet. Det kan jag förstås inte göra, så jag började gå in mot stan (en promenad på 30 min ungefär). Efter en stund kom en buss som jag hoppade på och tänkte att nu kan jag åka med till hållplatsen efter bron, för därifrån går alla 40-bussarna, och de går till jobbet. Hoppade av, gick till hållplatsen på andra sidan gatan... Och ser att det inte finns någon lapp som talar om att 40-bussarna går där! Förtvivlan, ilska. Det är ju där jag byter buss när jag ska HEM! Skyndar mig den sista biten in till stan, jobbet ringer igen och skrattar ännu mer, jag är så stressad så jag knappt kan prata utan mest flåsar. Kommer äntligen på rätt buss och åker till jobbet (självklart gick den förbi den där hållplatsen efter bron, det saknades bara en lapp i busskuren) och jag kom fram. En och en halv timme sen! Jag hade sån panik att jag skakade, det var fruktansvärt pinsamt och jag har nog aldrig bytt om så fort förut.
När jag kom ner till köket förstod jag snabbt att alla fått höra min lilla historia och alla levererade lustiga kommentarer som de haft gott om tid att slipa på. När jag gick förbi skiftledarkontoret öppnades dörren lite på glänt, Maria stack ut näsan, pekade på mig och skrattade så hon knappt kunde stå. Så gjorde hon varje gång hon såg mig, resten av dagen. Jaja, det verkade ju inte som att det gjorde så mycket, troligtvis kom jag ganska så mycket fel. Och jag gottgjorde det lite genom att ta Nathalias 7-timmars pass imorn, jag har ju ändå inget för mig.
Så det var extra skönt att komma hem idag, ta en varm dusch, kramas med Jacob och äta mat som var färdig när jag kom. Vi hann även äta godis, kakor och kolla på "Lite sällskap" innan jag följde honom till bussen. Nu är han påväg till Trollhättan, han kommer tillbaka på tisdag och jag saknar honom redan. Han är ju så go! Och det är skönt att ha nån att prata med om allt som händer på jobbet, och kramas med när man haft en stressig dag. Tisdag är ändå inte så långt bort så jag ska nog klara mig. Han fick mig att lova att varje dag skicka en bild på vad jag ätit, haha. Han oroar sig, med all rätt, för att jag inte ska äta ordentligt eftersom tillagning av vardagsmat inte är min favoritsyssla. Så nu måste jag sköta mig.
Nu orkar ni nog inte läsa mer, ursäkta den långa texten, gissar även att styckesindelningen försvinner för det gör den alltid när jag skriver på Jacobs dator. Nu ska jag plugga på testet jag ska ha imorn (klarade förresten av både hygien- och PR-testet idag) och sen ska jag försöka sova. Börjar 11 imorn, och jag ska bannimej komma i tid!
Hejdå.
Kommentarer
Postat av: mamma
Lilla Elin...jag tycker lite synd om dig! ska inte alls skratta åt det. DU E BÄST..
Trackback
