mitt liv som kurtfrid

Idag känner jag bara blä. Allt är blä. Min rygg gör ont och jag måste ta tag lite i min del i grupparbetet. Det är så jobbigt när det är sista uppgiften och jag har inställningen att det är en väldigt enkel uppgift, för då tar jag det inte på allvar och orkar inte anstränga mig något.

Har fortfarande inte skrivit klart det där CV:t. Har bara en liten detalj som jag måste få med, att jag är serviceinriktad. Okej, jag har väl aldrig jobbat på något ställe där jag upptäckt någon sån sida hos mig själv (faktum är att jag aldrig har jobbat någonstans, om man inte räknar med mitt skolagerjobb som jag hade i två arbetsdagar). Men det verkade i annonsen som att det var en viktig egenskap, och jag tycker väl att jag bryr ju mig om hur andra har det och om någon hade frågat mig om hjälp så hade jag ju hjälpt personen. Och jag tycker själv att jag är trevlig mot andra och kan tänka mig att jag är serviceinriktad. Jag har bara inte fått chansen att visa det än. Hur jag nu ska förklara det om jag får komma på intervju. Men det löser sig.

Igår var jag ute och sprang, det ni. Har nämligen sagt till Jacob att om jag inte sprungit två gånger innan fredag så får jag inte träffa honom i helgen. Jag måste dra till med något sånt om jag ska komma ut, annars stannar jag bara inne. Jag sprang elljusspåret, när jag kom hem var jag helt död och snyggt illröd i ansiktet. Men nu är det bara en runda kvar, den tar jag imorn.

Om man inte räknar med det där att jag springer ibland, så är jag fruktansvärt lat. Inte bara så att jag inte gillar att träna, utan hela min livsstil präglas av min lathet. Jag är dålig på att ta tag i saker, att få saker att hända, ta initiativ, göra saker jag känner mig obekväm med. Just därför känner jag att denna dagen är blä. Jag låter liksom mina sämsta egenskaper styra mitt liv. Och trots att jag vet det så gör jag ingenting åt det. Jag jobbar med att ändra det, men det går inte så fort framåt.

Nej, nog med prat nu. Hejdå.