Kvällstankar
3e inlägget idag, och de har kommit ganska tätt. Det blir så ibland.
Nu skriver jag för att jag plötsligt fick sån olust med allt. Jag känner mig inte nöjd. Ja, vissa saker är jag ju nöjd med, men jag känner inte det där "fan vad bra allt är just nu!". Mer... blaha...
Vad ska jag göra egentligen? Jag känner inte att det är någon idé att fota, för jag är inte tillräckligt bra. Samtidigt känns det ju inget vidare att sluta med det. Men jag har ju knappt fotat något seriöst sen vi tog studenten, eller sen innan praktiken faktiskt. Mitt fotande dog lite på något sätt under de där 6 veckorna, och det har inte vaknat till liv än. Jag kanske skulle börja plugga foto igen, så jag får något som driver mig. Men jag kan ju inte plugga mig igenom hela livet heller.
Som jag säkert sagt många gånger förr, så har jag ingen aning om vad jag vill jobba med. Absolut ingen aning överhuvudtaget. Det finns inte ett enda jobb som jag känner att det här skulle jag vilja/kunna göra. Ja, jobba i en chokladaffär då, möjligtvis... Men jag vet liksom inte vart jag är påväg. Jag känner att jag inte har någon makt, eller kontroll. Jag kan inte bestämma mig för något alls, jag behöver mer tid att tänka, men jag vet inte på vad.
Det finns en sak jag är säker på, och det är Jacob. Jag vet inte om han är säker på vart han är påväg heller, men han verkar inte oroa sig så mycket över det. Jag funderar över vart jag står i det hela. Hänger jag bara med? Jag har ingen egen vilja, eftersom jag inte vet vad den är, så vad ska jag göra egentligen? Jacob vill resa mycket, jobba utomlands och så. Jag är livrädd för det, det är en jätteskrämmande tanke på något sätt. Det känns som att då kommer jag verkligen inte kunna göra vad jag vill, utan får ta första bästa jobb som dyker upp. Är det så farligt då? Jag kanske kan göra det medan jag försöker komma på vad det är jag egentligen vill?
Åh, det är så rörigt alltihop. Varför kan man inte vara 5 år hela livet? Det var sån lycka. Den längsta "depressionen" man hade varade i typ 2 minuter när man hade slagit sig eller när mamma och pappa lämnade en på dagis. Annars var allt så bra. Men det ska jag inte tjata om, för det gör alla hela tiden. Alla vill vara små igen.
Nej, det får räcka såhär. Jag är väldigt trött idag av någon anledning, så jag ska nog sova. Känns tråkigt, men jag har inget bättre för mig.
Usch.
Nu skriver jag för att jag plötsligt fick sån olust med allt. Jag känner mig inte nöjd. Ja, vissa saker är jag ju nöjd med, men jag känner inte det där "fan vad bra allt är just nu!". Mer... blaha...
Vad ska jag göra egentligen? Jag känner inte att det är någon idé att fota, för jag är inte tillräckligt bra. Samtidigt känns det ju inget vidare att sluta med det. Men jag har ju knappt fotat något seriöst sen vi tog studenten, eller sen innan praktiken faktiskt. Mitt fotande dog lite på något sätt under de där 6 veckorna, och det har inte vaknat till liv än. Jag kanske skulle börja plugga foto igen, så jag får något som driver mig. Men jag kan ju inte plugga mig igenom hela livet heller.
Som jag säkert sagt många gånger förr, så har jag ingen aning om vad jag vill jobba med. Absolut ingen aning överhuvudtaget. Det finns inte ett enda jobb som jag känner att det här skulle jag vilja/kunna göra. Ja, jobba i en chokladaffär då, möjligtvis... Men jag vet liksom inte vart jag är påväg. Jag känner att jag inte har någon makt, eller kontroll. Jag kan inte bestämma mig för något alls, jag behöver mer tid att tänka, men jag vet inte på vad.
Det finns en sak jag är säker på, och det är Jacob. Jag vet inte om han är säker på vart han är påväg heller, men han verkar inte oroa sig så mycket över det. Jag funderar över vart jag står i det hela. Hänger jag bara med? Jag har ingen egen vilja, eftersom jag inte vet vad den är, så vad ska jag göra egentligen? Jacob vill resa mycket, jobba utomlands och så. Jag är livrädd för det, det är en jätteskrämmande tanke på något sätt. Det känns som att då kommer jag verkligen inte kunna göra vad jag vill, utan får ta första bästa jobb som dyker upp. Är det så farligt då? Jag kanske kan göra det medan jag försöker komma på vad det är jag egentligen vill?
Åh, det är så rörigt alltihop. Varför kan man inte vara 5 år hela livet? Det var sån lycka. Den längsta "depressionen" man hade varade i typ 2 minuter när man hade slagit sig eller när mamma och pappa lämnade en på dagis. Annars var allt så bra. Men det ska jag inte tjata om, för det gör alla hela tiden. Alla vill vara små igen.
Nej, det får räcka såhär. Jag är väldigt trött idag av någon anledning, så jag ska nog sova. Känns tråkigt, men jag har inget bättre för mig.
Usch.
Kommentarer
Postat av: Jacob
Ska du köra bussen eller sitta bak och åka med?
Trackback
