mitt liv som kurtfrid

Oj vad jag har promenerat idag. Åkte in till stan vid 11-11.30 nångång, mötte Madde, Martina och Steph på centralen. Sen har vi gått runt i stan hela dagen, jag åkte hem runt halv 8 nångång. Vi har mest gått i affärer (jag slängde ut pengar på ett par shorts, två linnen och en tröja. REA!). Vi har även ätit på Paprika, två gånger faktiskt. Himla smidigt, så slapp jag laga mat idag igen! Eller jag har ju matlådor, men det är ju skönt att spara på dem lite extra länge, så  kan jag skjuta på matlagningen en litet tag till... =) Men jag måste ändå handla imorn, för mina flingor är slut. Och så tänkte jag gå och sopsortera lite, jojo minsann. Sen ska jag väl redigera bilder... Och så... Kanske gå ut på en promenad, fast jag är lite rädd för att gå vilse i slottskogen. Jag vet, jag har gått och sprungit där med Jacob flera miljarder gånger, men vi tar ju olika vägar, och jag förstår inte hur allt hänger ihop riktigt. Men jag vet ungefär hur man går när man går runt azaleadalen, den vägen har vi tagit några gånger det senaste, så jag får väl göra ett försök. Vägarna hänger ju alltid ihop på ett eller annat sätt, så jag kommer ju ut nånstans. I värsta fall får jag väl ringa nån för lite guidning. Det är nog bra för mig att gå lite själv, så jag lär mig.

Förresten, finns det någon göteborgare där ute som inte vaknade av åskan inatt? I så fall kan jag ju säga att du troligtvis var medvetslös vid den tiden, för jag kan inte tänka mig att nån kunde sova sig igenom det där. Det var värsta blixtarna som jag såg trots att jag blundade och hade persiennerna nere. Mullrade gjorde det också, och regnade. Madde sa att det kom hagel också, förvånar mig inte så som det smattrade. Först kunde jag räkna 8 sek mellan blixt och knall, nästa gång 6, sen 4, 2 och sen var det rätt över. Bang. Som tur är gick det över rätt fort. Och något som är ännu mer tur är att jag inte längre är rädd får åskan, som jag var när jag var liten. Det var riktigt hemskt, då var jag rädd. Men det var ändå lite läskigt att ligga ensam i sängen, i mörkret, men regnet, haglet och åskan dånande utanför. Kände att nu, nu skulle man allt ha en varm och go Jacob att kura ihop sig bredvid.

Nu börjar det bli ett långt inlägg här, och det vet jag är jobbigt att läsa. Därför sätter vi punkt för dagens inlägg här, jag återkommer imorgon. Kanske att det kommer bilder från de senaste veckorna också, jag har varit så lat med det nu det senaste, så jag får ta och ladda upp dem nu. Oh, kom på att jag har nya blommbilder på kameran också, dem får jag inte glömma. Förjätmigej, se på mig, glöm mig ej. Den fina dikten jag skrev på Kållandsö när jag var liten. Så enkel, men ändå så djup och innehållsrik. Det mina vänner, är konst!

Godnatt.