I love my superhero!
Och än en gång har flygande vego-jacob räddat ett liv i fara och fångat en ung flickas hjärta.
Skämt åsido, jag ville bara gå och gömma mig imorse. Mobilen ringde och en glad människa vid namn Jennie berättade att jag blivit antagen till personligt entreprenörskapskursen jag sökt. Vi pratade lite om den, sen skulle vi lägga på och hon sa med sin käcka röst "då ses vi imorgon då!". IMORGON?! Jag fick panik och förklarade för henne att jag har ett fotojobb imorn. Självklart var både jobbet och kursen lagt kl.10 på morgonen. Jag fick numret till kursledaren och hon sa att jag skulle ringa dit om jag absolut inte kunde komma och kanske kunde få informationen på ett annat sätt.
Jag blev jätteorolig och kände att det är verkligen inte meningen att jag ska ha det här jobbet. Det har krånglat så med studion och tider och allt. Jag gjorde det första som föll mig in : Jag skickade ett nöd-sms till Jacob och bad honom ringa upp. Han hade lektion men hann ändå lugna mig lite och lovade att det skulle lösa sig och att han skulle ringa och kolla om vi fick ha studion på e.m./kvällen.
Jag la mig och försökte plugga lite psykologi min hade väldiga koncentrationssvårigheter. Tillslut ringde Jacob tillbaka och självklart hade han ordnat så att vi kunde fota på kvällen! Min räddare in the nöden.
Jag blev lite orolig för jag hittar ju inte på högskolan västs område, det verkar ju enormt stort. Som tur är har Jacob gått kursen förut och gillade den så mycket att han vill gå den igen. Han ringde kursledaren och blev välkomnad dit som observatör eller något. Ännu en sten lyfte från hjärtat! Eller föll... Eller hur man uttrycker det korrekt.
Anyway, min älskling har löst allt och även tagit emot möbeln vi ska fota imorn. Vad skulle jag göra utan honom?
Grattis till mig också som äntligen läst ut min kursbok i psykologin! Jäääy.
Nu ska mina skor få en ordentlig omgång så att jag kan använda dem sen!
Hejdå!
Skämt åsido, jag ville bara gå och gömma mig imorse. Mobilen ringde och en glad människa vid namn Jennie berättade att jag blivit antagen till personligt entreprenörskapskursen jag sökt. Vi pratade lite om den, sen skulle vi lägga på och hon sa med sin käcka röst "då ses vi imorgon då!". IMORGON?! Jag fick panik och förklarade för henne att jag har ett fotojobb imorn. Självklart var både jobbet och kursen lagt kl.10 på morgonen. Jag fick numret till kursledaren och hon sa att jag skulle ringa dit om jag absolut inte kunde komma och kanske kunde få informationen på ett annat sätt.
Jag blev jätteorolig och kände att det är verkligen inte meningen att jag ska ha det här jobbet. Det har krånglat så med studion och tider och allt. Jag gjorde det första som föll mig in : Jag skickade ett nöd-sms till Jacob och bad honom ringa upp. Han hade lektion men hann ändå lugna mig lite och lovade att det skulle lösa sig och att han skulle ringa och kolla om vi fick ha studion på e.m./kvällen.
Jag la mig och försökte plugga lite psykologi min hade väldiga koncentrationssvårigheter. Tillslut ringde Jacob tillbaka och självklart hade han ordnat så att vi kunde fota på kvällen! Min räddare in the nöden.
Jag blev lite orolig för jag hittar ju inte på högskolan västs område, det verkar ju enormt stort. Som tur är har Jacob gått kursen förut och gillade den så mycket att han vill gå den igen. Han ringde kursledaren och blev välkomnad dit som observatör eller något. Ännu en sten lyfte från hjärtat! Eller föll... Eller hur man uttrycker det korrekt.
Anyway, min älskling har löst allt och även tagit emot möbeln vi ska fota imorn. Vad skulle jag göra utan honom?
Grattis till mig också som äntligen läst ut min kursbok i psykologin! Jäääy.
Nu ska mina skor få en ordentlig omgång så att jag kan använda dem sen!
Hejdå!
Kommentarer
Trackback
