Det är inte bara huvudet som man alltid måste ha med sig
Idag var jag och Jacob på hans skola för att skriva ut en affisch till Hanna. För att komma igenom alla dörrar in till de olika salarna och genom alla korridorer behöver man ett passerkort. Vi sätter oss i en datasal och fixar lite med affischen så att den blir schnugg. Ute i korridoren står skrivaren och krånglar. Den var inte riktigt med på noterna idag. Vi fatta inte riktigt vad det var för fel så vi sprang fram och tillbaka mellan datasal och korridor. En gång sa Jacob till mig att hålla uppe dörren till datasalen samtidigt som jag skulle kolla skrivaren. Inte det lättaste då skrivaren står ca två meter från dörren. Jacob skuttade då glatt ut ur datasalen och drog med mig till skrivaren. Dörren till datasalen slog igen. Sen skulle vi in där igen. Gissa var passerkortet låg? Prexis, inne i salen tillsammans med våra jackor, mobiler, kameror och väskor. DOOOH! Jaa, vad gör man i en sådan situation? Vi hade i alla fall ingen aning. Det var ingen annan där så efter kanske 10-15 minuter bestämde vi oss för att gå ut och låna en telefon från någon.
På gatan utanför ytterdörren stod en tjej. Hon gick på skolan och hade sitt kort med sig så vi fick låna det. Piece of cake, bara att gå in och hämta skiten då! Näe, klart det inte ska vara så enkelt. Hon gick inte samma utbildning som Jacob, så hennes kort funkade till alla dörrar utom den sista dörren vi behövde komma igenom! Vi fick traska tillbaka ut och låna hennes telefon. Självklart kan Jacob inte något telefonnummer i huvudet förutom hem till Jennie, och hon var såklart inte hemma. Vi ringde då till Jacobs föräldrar som turligt nog också var i gbg. De hade inte Jennies mob.nr. så de kom och hämtade oss. Vi ringde nummerupplysningen och fink nummret vi behövde. Jacob ringde Jennie och fick nummret till en tjej i deras klass som bor ca fem minuter från skolan. Som tur var var hon hemma och vi åkte till henne och lånade hennes kort.
Ja, det löste sig ju bra tillslut, men jag måste medge att det var ganska läskigt att vara instängd på en skola utan telefon eller någonting. Tur att vi inte behövde kortet för att komma ut! I så fall hade jag just nu suttit instängd på KY-Akademien vid Studium i gbg med min ooooh så klantiga pojkvän!
Slutet gott, allting gott, nu ska vi ut och promenera. Pussgran!
p.s. Vi fick aldrig skrivit ut det vi skulle för det var fel på skrivaren. Bortslösad tid? Nja, vi hade ju kul i alla fall!
BYE!
På gatan utanför ytterdörren stod en tjej. Hon gick på skolan och hade sitt kort med sig så vi fick låna det. Piece of cake, bara att gå in och hämta skiten då! Näe, klart det inte ska vara så enkelt. Hon gick inte samma utbildning som Jacob, så hennes kort funkade till alla dörrar utom den sista dörren vi behövde komma igenom! Vi fick traska tillbaka ut och låna hennes telefon. Självklart kan Jacob inte något telefonnummer i huvudet förutom hem till Jennie, och hon var såklart inte hemma. Vi ringde då till Jacobs föräldrar som turligt nog också var i gbg. De hade inte Jennies mob.nr. så de kom och hämtade oss. Vi ringde nummerupplysningen och fink nummret vi behövde. Jacob ringde Jennie och fick nummret till en tjej i deras klass som bor ca fem minuter från skolan. Som tur var var hon hemma och vi åkte till henne och lånade hennes kort.
Ja, det löste sig ju bra tillslut, men jag måste medge att det var ganska läskigt att vara instängd på en skola utan telefon eller någonting. Tur att vi inte behövde kortet för att komma ut! I så fall hade jag just nu suttit instängd på KY-Akademien vid Studium i gbg med min ooooh så klantiga pojkvän!
Slutet gott, allting gott, nu ska vi ut och promenera. Pussgran!
p.s. Vi fick aldrig skrivit ut det vi skulle för det var fel på skrivaren. Bortslösad tid? Nja, vi hade ju kul i alla fall!
BYE!
Kommentarer
Trackback
