mitt liv som kurtfrid

Lägenheten börjar bli kall. Ute är det regn, rått och grått, grått så långt ögat kan nå. Går till affären för att handla lite mat. Huset mitt emot vårat är täckt av byggställningar och presseningar och det byggs, borras och bråkas varje dag. Går ca 100 meter, där är nästa byggarbetsplats. De bygger stora, fyrkantiga gråa lägenhetshus. Vandrar ytterligare 100 meter, möts av nästa byggarbetsplats. Efter flera års arbete är det enorma glashuset nästan klart. Bank ska det bli, tror jag. Hela gatan utanför har rivts upp och läggs om. Det bullrar och bråkar. Fortsätter sista biten till affären. Utanför står stora maskiner och river upp marken där återvinningsstationen förut var. Vet inte vad de ska bygga där riktigt. Vet inte vart jag ska gå med alla påsar fulla med glas och metall som samlas på hög därhemma eftersom ingen orkar gå med det. Butiken är även den under ombyggnad, fasaden gömms av byggställningar och presseningar som försöker slita sig loss i blåsten. Går in, lyckas skrapa ihop en middag av det värdelösa utbudet. Går hem i regnet, förbi alla bullriga byggplatser.

Hösten är bäst på landet, där naturen byter om och blir full av fina färger. En kan gå ut och sparka i de färgglada, prassliga läven på marken. Eller så kan en sätta sig hemma i sitt hus, tända ljus eller kanske en brasa. Dricka te, läsa en bok och lyssna på regnet som smattrar mot fönstret. Här kryper jag ihop i vår kalla, konstant stökiga och äckliga lägenhet, lyssnar på allt byggande och bråkande utanför, och förbereder mig mentalt för att orka ut till stöket en gång till för att ta mig till gymmet, precis som alla andra, för att stänga ute allt annat och svettas ut all frustration som bubblar över inombords.

 

Jävla skithöst. Jävla skitstad.