Elin hjärta NAV
Nu har jag varit på ännu ett givande besök hos den fantastiska norska arbetsförmedlingen, NAV. Jag har aldrig varit på svenska arbetsförmedlingen, men att döma av folks kommentarer gissar jag att de ligger på ungefär samma nivå. Båda lägger ribban lågt.
Kommer dit, tar nummerlapp, ber till gud att jag inte ska behöva genomlida ännu ett möte med surgubben som jag ser sitter på sin plats och krossar drömmar, väntar... Har tur och kommer till en försiktig liten tjej som först tar det där jag-utgår-från-att-du-är-dum-i-huvet-och-inte-ens-försökt-kolla-nån-fakta-innan-snacket innan hon ger mig en ny kölapp till en gubbe i ett mötesrum. Okej, gött, mötesrum. Det känns seriöst liksom. Nu kanske jag kan få lite vettig hjälp för en gångs skull.
Inne i mötesrummet möts jag av ett snörvlande man som inte riktigt ser ut att fundera på självmord. Nej, han ser mer ut som att han redan köpt repet, hängt upp det hemma och väntar på att dagen ska va över så han kan gå hem och hänga sig. Alternativt tänker VARFÖR gick jag ens till jobbet idag när jag ändå ska dö? Typ så. Han stirrar på mig med trött blick ett tag innan han klämmer ur sig "ja... nå må du jo forklare litt for meg her hva jeg kan hjelpe deg med da...". Jag lägger fram mitt ärende, att jag vill söka om dagpengar och behöver lite hjälp att fylla ut blanketten och få hjälp med vilka dokument som ska skickas med. Han drar en suck och säger motvilligt att han kan ju visa mig lite på datorn vad som står på deras hemsida. Klickar runt en stund, mumlar nåt om hur oteknisk han är, visar mig lite fakta jag redan lyckats klura ut själv hemma. Jag ställer lite extrafrågor, speciellt en var JÄTTEJOBBIG, han lutade sig bakåt i stolen och drog en djup suck och gned handen i ansiktet och sa att åååh näää jag veeeet inteeee, det blir ju jättesvårt och rörigt, hmmm, jag har nog inget svar på det där alltså... det blir ju så svååååååååårt!
Jag är så... jag vet inte. Alltså, NAV, arbetsförmedlingen. De jobbar med att förmedla jobb. De, om några, borde väl veta exakt vad som förväntas av dem på sin arbetsplats. De jobbar med jobb! Hallå! Folk kommer dit, deppiga och eländiga för att de är arbetslösa och ber om hjälp. Det sista som behövs då är väl det här bemötandet? Kanske jag ska ta och börja jobba där? Jag lovar att jag hade kunnat ge vettigare svar än de jag fått när jag har varit där. Ge mig ett kontor, en dator och en telefon så kan jag göra exakt samma sak, fast bättre. Hire me, bitches!
Kommer dit, tar nummerlapp, ber till gud att jag inte ska behöva genomlida ännu ett möte med surgubben som jag ser sitter på sin plats och krossar drömmar, väntar... Har tur och kommer till en försiktig liten tjej som först tar det där jag-utgår-från-att-du-är-dum-i-huvet-och-inte-ens-försökt-kolla-nån-fakta-innan-snacket innan hon ger mig en ny kölapp till en gubbe i ett mötesrum. Okej, gött, mötesrum. Det känns seriöst liksom. Nu kanske jag kan få lite vettig hjälp för en gångs skull.
Inne i mötesrummet möts jag av ett snörvlande man som inte riktigt ser ut att fundera på självmord. Nej, han ser mer ut som att han redan köpt repet, hängt upp det hemma och väntar på att dagen ska va över så han kan gå hem och hänga sig. Alternativt tänker VARFÖR gick jag ens till jobbet idag när jag ändå ska dö? Typ så. Han stirrar på mig med trött blick ett tag innan han klämmer ur sig "ja... nå må du jo forklare litt for meg her hva jeg kan hjelpe deg med da...". Jag lägger fram mitt ärende, att jag vill söka om dagpengar och behöver lite hjälp att fylla ut blanketten och få hjälp med vilka dokument som ska skickas med. Han drar en suck och säger motvilligt att han kan ju visa mig lite på datorn vad som står på deras hemsida. Klickar runt en stund, mumlar nåt om hur oteknisk han är, visar mig lite fakta jag redan lyckats klura ut själv hemma. Jag ställer lite extrafrågor, speciellt en var JÄTTEJOBBIG, han lutade sig bakåt i stolen och drog en djup suck och gned handen i ansiktet och sa att åååh näää jag veeeet inteeee, det blir ju jättesvårt och rörigt, hmmm, jag har nog inget svar på det där alltså... det blir ju så svååååååååårt!
Jag är så... jag vet inte. Alltså, NAV, arbetsförmedlingen. De jobbar med att förmedla jobb. De, om några, borde väl veta exakt vad som förväntas av dem på sin arbetsplats. De jobbar med jobb! Hallå! Folk kommer dit, deppiga och eländiga för att de är arbetslösa och ber om hjälp. Det sista som behövs då är väl det här bemötandet? Kanske jag ska ta och börja jobba där? Jag lovar att jag hade kunnat ge vettigare svar än de jag fått när jag har varit där. Ge mig ett kontor, en dator och en telefon så kan jag göra exakt samma sak, fast bättre. Hire me, bitches!
Kommentarer
Trackback
