mitt liv som kurtfrid

Så vart det dags för en liten resa igen. Efter att ha stått på jobbet och svettats hela sommaren, blev det äntligen min tur att ha semester! Jag tog med mig Robin och så åkte vi till Italien.

Vi landade i Milano, kom fram ganska sent på kvällen till vårt hostel som låg nära tågstationen. Dagen efter började vi tågåkandet och tog oss till en by högt upp på västkusten som heter Devia Marina. Vi bodde på La Sfinge Camping, jättefint ställe. Det var lite som en svensk camping, fast Italiensk. Liksom. Vi bodde i nåt slags hustält, såg ut om en liten bod fast i tyg. Det enda som fanns därinne var två sängar, vilket var ganska bra eftersom jag är en världsmästare på att sprida ut mina grejer överallt. Mer plats för mig att ta över liksom. Jag tyckte det var jättekul att gå där och hälsa på alla när man gick till och från toaletterna, och handla mat, bröd och vin av den söta lilla tanten i affären.

Anledningen att vi åkte hit var för att se Cinque Terre, de där fem fina byarna vid kusten. Minns inte namnen på dem, såklart. Jag och namn alltså. Det var väldigt dyrt att bo inne i någon av dem, det var därför vi valde att bo i en annan by en liten bit bort. Det var inget problem då det gick gratisbussar från campingen till tågstationen. Sen tog vi tåget till en av byarna, vi började i Monterosso. Där vandrade vi längs en skitsnygg väg uppe i bergen, det var sjukt varmt och svettigt, men väldigt fint. Efter kanske en, en och en halv timmes vandring kom vi fram till andra byn, Vernazza. Jättemysigt ställe. Där köpte vi vatten och lite att äta och så vandrade vi vidare mot nästa ny, Corniglia. Det var en kortare vandring, ca 30 minuter. Där unnade vi oss glass innan vi tog tåget hemåt igen. Ja, det var ju fler byar man vandringslederna dit var stängda så då hade vi fått ta tåg dit och gå runt och kika, men det började bli sent och vi ville bada. Så vi åkte tillbaka till Devia Marina, hoppade i havet (skönaste doppet på länge), och sen tog vi bussen hem till campingen. Vi hade som sagt köpt lite vin som vi inte hunnit dricka än, dock skulle vi upp klockan 5 dagen efter. Vi drog i oss tre glas var (glasen bestod av våra yoghurtkoppar från frukosten), sen hällde vi över resten i en tom vattenflaska. Förutom typ hälften av det som jag råkade välta ut på golvet. Rödvin. Som tur var vart det plastgolv.

Dagen efter var det inte lätt att komma upp. Robin hade sovit lite dåligt och drömt en mardröm om att han var på jobbet, jag hade typ inte sovit någonting och drömt mardröm om att Robin ville ta livet av sig med en överdos halstabletter. Ingen bra natt för någon av oss. Bussen till stationen hade inte börjat gå ännu, men vi slapp halvtimmesvandringen tack vare en vakt på campingen som körde oss. Mot betalning såklart, väldigt överprisat, men vi var inte sugna på promenad just då. Vi åt frukost på perrongen i väntan på tåget, sen började den längsta dagen någonsin, typ. 

Vi skulle ta oss till en ö på östkusten. Den sista färjan ut till ön skulle gå 17.30, så detta var vi tvungna att hinna med, eftersom vi bokat och betalat boende på ön innan. För att ta oss till färjan var vi tvungna att ta en himlans massa tåg, några av dem fullbokade. Tidigare hade vi bara visat våra interrailkort för nån på perrongen och de hade sagt åt oss att hoppa på, och så fick vi sitta i gången. Det funkade ganska bra först och vi kände att fan, det här går ju rätt bra ändå. Sen skulle vi ta oss från Firenze till Bologna, och där vägrade de släppa oss ombord. Det gick liksom inte smita förbi heller för de hade avspärrning och tre kontrollanter. Den första gubben vi pratade med kunde inte så bra engelska och var ganska ovillig att hjälpa oss så han sa bara att vi skulle köpa biljett. Vi gick iväg en stund och sen gick vi tillbaka och pratade med de två andra. Den ena var väldigt snäll och förstående, Robin sa att vi var tvungna att hinna med ett flyg från Bologna, utan att vara helt säker på om det verkligen finns en flygplats där. Det gör det som tur är, och hon gick med oss för att köpa biljett. Hon gick före alla i kön och knappade in lite rabatt och så fick vi våra biljetter och hann med tåget. Det känns surt att betala när vi redan köpt passet, speciellt eftersom det trots rabatter blir ganska dyrt med biljetter. Anyways, vi var glada att komma med.

Sista sträckan var från Bologna till Termoli, en tur på lite mer än fyra timmar. Här behövde vi egentligen platsbiljett också. Våra interrailkort verkar bara fungera på intercity-tåg, men det är väldigt oklart vilka de är. Problemet var bara att det var fullbokat. Det fanns två andra vi kunde ta men där var vi också tvungna att betala för plats, ståplats eftersom sittplatserna var slut, och det skulle kosta oss ungefär 50 euro var. Vi var inte jättesugna. Det var stressigt och frustrerande, dels pga tidspressen och dels pga att allt här är så oorganiserat! Jag blir galen på sånt. Sen är det ju få här som är bra på engelska, så oftast säger de bara nej för att de inte förstår. Vi sprang runt och pratade med massa olika folk. När det var några minuter kvar till tåget skulle gå så gick vi till perrongen, som var utan avspärrningar och kontrollanter. Det var en konduktör på perrongen, vi frågade henne om vi bara kunde få stå i gången, såg lite ledsna ut och sa att vi verkligen var tvungna att åka med.  Hon sa tyvärr, det går inte. Vi gick iväg, hon gick på tåget. Vi gick också på tåget, en bra bit bort. Det var den längsta och mest nervösa resan jag varit med om! Vi stod ute i gången, som vi gjort tidigare. Grejen med tåg i Italien är att de i princip aldrig kolla biljetterna. Det var en annan konduktör i vår del av tåget och vi var väldigt nervösa att han skulle kolla oss. Han gick förbi flera gånger men vi kände oss ändå aldrig helt lugna. Robin samlade pluspoäng genom att hålla upp dörren för honom och alla andra varje gång någon skulle förbi, vilket var väldigt ofta. Efter ca två timmar kom det på en ny konduktör. Han hängde väldigt mycket i vår vagn eftersom en kille hade råkat smälla igen dörren mellan vagnarna för hårt så den fastnat. Det var väldigt underhållande att se på dessa män när de försökte få upp den. Först började nån som skulle förbi att dra i den, och trycka mycket och hårt på dörröppnarknappen, som uppenbarligen inte fungerade. Fler män samlades för att lösa problemet, och tillslut var hela gången full av muskulösa tjockskallar som turades om att slita och dra i den stackars dörren, och alla tryckte hårdare och hårdare på knappen, tillslut trodde jag de skulle slå in väggen. Efter ett tag kom en man med kofot och bände upp dörren. Den gick såklart sönder, men det gick i alla fall att komma fram.

Resan fortsatte och vi närmade oss vårt mål. Då, efter 4 timmar, bestämde sig konduktören för att kolla våra biljetter. Nedrans. Vi tog fram våra interrailkort och gick in i rollen som dumma turister. Vi hade tur, konduktören var väldigt snäll och blev inte arg. Han sa att vi måste gå av på nästa station och köpa biljett. Ja, absolut, vi var väldigt förstående. Nästa stopp var Termoli, vi hoppade av och gick ner till hamnen. Fuck yeah! Vi hittade till färjan, köpte biljett och kom äntligen fram!

San Domino heter ön vi är på, den är väldigt charmig. Ganska liten, inte alltför massa folk. Det är en turist-ö, men största delen är italienska turister så det märker vi ju knappt, hehe. Lite svårt att hitta rätt i menyerna på restaurangerna, eftersom allt är på italienska. Jag får oftast ta pizza för där skriver de ut vad som är på och det är ganska lätt att gissa sig till vad det betyder. Deras engelska är som sagt väldigt dålig så det är inte lätt att förklara att man inte vill ha kött. Vi tänkte googla lite ord och uttryck för att kunna göra oss förstådda. Det finns internet på att ställe, ett torg 50 meter bort från hotellet. Lite småsegt eftersom vi verkligen måsta kolla upp tåg och sånt sen när vi ska vidare, men det löser sig. Nu har vi några dagar här att sola, bada, dricka vin och bara ha det gött!