mitt liv som kurtfrid

Jag bara måste få ur mig, hur trött jag är på alla uptight, fashion, I care way too much about my looks-folk som minglar runt här i världen. Jag vill bara kunna vara mig själv och se ut hur jag vill utan att känna mig utesluten ur nån slags utseendeklubb. Som jag egentligen inte bryr mig om för jag tycker den är fjantig. Nystrukna skjortor i säsongens färger med glimten i ögat, brillorna på inomhus och ett slimmat backslick eller en välkammad hästsvans. Färgade shorts med en hand i fickan, lite lagom casual, faan vad nice alltså. Lilla kjolen och de fina nya klackarna som vi slår i taket, så chic! Vi är eliten, alla rätt och vi äääälskar det! Lite bättre. Liiiiiite bättre.

Uäck. Jag spyr på er. Jag vet inte varför jag orkar bli upprörd över det heller. Sålänge jag inte behöver ha nåt att göra med dem. De är bara så jobbiga att se på. Min inre lilla full-i-faanare vill bara råka fälla dem, färga deras hår grönt eller stoppa en bit toapapper i deras byxor. Det är svårt att stå emot för det hade varit så roligt att se dem göra bort sig lite.

Pengar, flashigt, glidare, fnittriga gummor, så rätt. Det är äckligt. Faktiskt.